En stor skillnad mellan en skönlitteratur bok och en deckare är att den senare inte behöver de vida vyerna och det grandiosa landskapet som kuliss. Många pekar på thrillers och deckare med ett krokig finger och kallar sådana böcker för kiosklitteratur - någonting som är fult och som inte hör hemma i de finare salongerna.
Det finns ett slags förakt i detta, ett förakt både mot författare och mot läsaren. Läsaren har ofta en lägre status och inte sällan tillhörande en arbetarklass. Det är liksom ingen slump att en deckarförfattare aldrig blivit belönad med något Nobelpris. Vi anser att det är dags att göra upp med den här saken, en gång för alla.
Dels så är all litteratur av värde. I en tid då ungdomar läser allt färre böcker så krävs det goda förebilder. Föräldrar som läser ger goda vanor och det spelar ingen roll vilken typ av litteratur som står skriven mellan pärmarna. En bok ger mycket tillbaka till läsaren också. I en tid av stress och extern press så behöver vi vila hjärnan och vad kan vara bättre än att slå sig till ro i en skön läsfåtölj, släcka lamorna lite och njuta av en god bok? Betydligt bättre än att stirra på en I-phone och läsa samma gamla statusuppdateringar på Facebook eller samma artiklar på någon av kvällstidningarna.
Nummer två: är verkligen en deckare eller en thriller något som vem som helst kan författa? Verkligen inte. Det handlar inte om hafsverk som är skrivna med en tanke på bankboken. I många fall så är det välskrivna historier som inte alls - rent språkligt - skiljer sig från de “stora författarna “.
Glädjande är därför att ett uppsving har skett. Den tidigare ack så bespottade Stephen King har numera börjat nämnas med den respekt han förtjänar, GW Persson räknas som en av den stora och den gamla Sir Conan Arthur Doyle når hela tiden nya höjder och nya läsare. En sådan som Raymond Chandler är en annan gigant vars böcker numera har börjat gå i nytryck. Det finns dåliga deckare, precis som det finns usla skönlitterära verk. Det ligger i bedömarens ögon.
Vårt sista argument återkopplar till textens inledning. Är det de facto inte svårare att skriva en trovärdig historia som utspelas på en minimal yta än att beskriva ett skeende med, så att säga, ett helt landskap som hjälp.
Hissar i Stockholm, källarförråd i Paris eller varför inte ett kalt gammalt uthus i Moskva? Samtliga platser där en skicklig författare kan skapa en spänning och en nerv som rycker med läsaren till nästa sida, och nästa och nästa. Hissar är väl förövrigt en tacksam plats för berättelsen i stort - inte enbart för deckare och specifikt för böcker.
I filmens värld har man genom åren haft hissars om en given plats för både romantik och för psykologiska thrillers; helt enligt ABC-formeln. Några okända personer kliver in i en hiss, en olycka sker utanför eller hissen i fråga stannar. Personerna blir tvungna att lita på varandra, de öppnar upp sig och sig själva och sina liv och utanför så väntar någonting fruktansvärt… Törs man säga att vi verkligen hissar den strukturen?
“You can never get a cup of tea large enough or a book long enough to suit me.” ― C.S. Lewis
Google Translate räcker inte när du vill vara säker på att en översättning ska bli rätt. Anlita en bra översättningsbyrå istället!
PLATS 2 FÖR ANNONS ELLER LÄNK
PLATS 3 FÖR ANNONS ELLER LÄNK
© Spetsig.se - Alla rättigheter reserverade. | Design av TEMPLATED.